När vi rundar av vecka tre i 2019 kan vi konstatera att det har varit en ganska kaotisk vecka i politiken. Hemma i Sverige har jag medverkat i Centerpartiets svåra val i processen att få till en regering. I EU har jag suttit tidiga morgnar och sena kvällar i möten kring det som är på allas läppar inom EU: Brexit.
Det är verkligen bråda dagar, med många svåra beslut. Det som man hela tiden måste ta med sig är det behövs ett vuxet samtal och ett förhållningssätt där vi kan lyckas komma ut ur skyttegravarna.
För att få till en regering har Centerpartiet valt att stödja Stefan Löfven som statminister mot att han driver flera liberala reformer. Liberala reformer som Sverige faktiskt behöver. Många verkar tror att Vänsterpartiet har stoppat den viktiga politiken som finns i överenskommelsen på grund av några ”minnesanteckningar” med Löfven. Det stämmer inte. Den regering som Centerpartiet stöttar kommer att tvingas genomföra liberala reformer, samtidigt som ytterkantspartierna stängs ute.
Tvärtemot detta ansvarstagande agerande har vi utvecklingen i Storbritannien i ljuset av Brexit. Precis som den pajkastning som representanter för M och KD har gjort sig skyldiga till de senaste dagarna, är det knappt några politiker i Storbritannien som har kunnat sköta vuxna samtal. Det som alla väntade sig hände sent under tisdagskvällen. En historiskt stor majoritet av det brittiska underhuset sade klart och tydligt nej till Theresa Mays Brexitavtal. Med bara drygt 70 dagar kvar är det fortfarande helt osäkert hur man bryter dödläget.
För mig har Storbritannien alltid varit som en storebror. De senaste åren beter de sig bara som en bortskämd tonåring. Theresa May ska snart presentera sin ”plan b” för vägen framåt. Men det är fortfarande ingen som vet vad landet vill eller vad som händer härnäst. Den här frågan är dock för stor för att fastna i ett politiskt skyttegravskrig.
Blir det ett Brexit utan avtal vore det en katastrof för alla inblandade. Det skulle skapa enorma problem med risk för varubrist och handelsstopp, inklusive mediciner. En miljon brittiska diabetiker skulle i sådana fall stå ensamma i ett land som inte producerar en droppe insulin och saknar några handelsavtal.
För Brexit så måste de politiska partierna i Storbritannien börja sätta landets intresse först, och inte styras av sina egna snäva partipolitiska intressen. Det innebär att landet kommer överens om vad man faktiskt vill. Detta kaos leder oss bara mot en situation där företag, jobb och skatteintäkter kommer att påverkas.
Att hålla vuxna samtal är visserligen lättare sagt än gjort. Men i ett politiskt landskap som håller på att skriva om sig behöver vi våga ta svåra beslut. I det läget blir inte förtroendet för politiker större när pajkastningen intensifieras.
Fredrick Federley, Europaparlamentariker (C)
