Krönikan 17/10. En av lärdomarna efter krisen på 1990-talet var att det behövdes en bättre ordning kring hur budgeten hanterades i riksdagen. För att kunna föra en sammanhållen och ansvarsfull ekonomisk politik, bestämdes att begränsa möjligheten för tillfälliga majoriteter i olika frågor att till exempel enas om en utgift och få majoritet, trots att man inte var överens om hur det skulle finansieras.
Även om det funnits en bred principiell enighet om behovet av regelverk, har det under senare år skett en utveckling där partierna försökt hitta olika kryphål för att ta sig förbi regelverket. Ett tydligt sådant exempel var under förra mandatperioden då Socialdemokraterna tillsammans med bland andra Sverigedemokraterna stoppade delar av Alliansregeringens budget.
I ett försök att få en bättre ordning tillsatte regeringen en kommitté med ledamöter från alla riksdagspartier som skulle utreda förtydliganden och förändringar i reglerna kring budgetprocessen. De handlade framför allt om frågor kring när lagförslag ska anses ingå i budgetprocessen och inte, hur riksdagen ska hantera tillkännagivanden som har budgetpåverkan och hur förslag som väcks av riksdagen utanför budgeten, och som påverkar budgeten, ska hanteras. Tre frågor där det borde kunna finnas en bred enighet om hur reglerna borde kunna utformas.
Tyvärr blev det inte så. När man på Svenska Dagbladets debattsida läser den beskrivning som alliansens ledamöter i utredningen ger av arbetet verkar det som om framför allt de socialdemokratiska ledamöterna suttit och tjurat i ett hörn. Det är möjligt – till och med troligt – att ledamöterna från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en något annorlunda bild. Redan i början av oktober beskrev Sveriges radio det som om att problemet som gjorde att man inte ko överens var hotet om misstroendeförklaring mot vissa ministrar på grunda förslag om vissa specifika skattehöjningar.
För den som vill går det alltid att hitta någon oförrätt att hänvisa till, men ibland behöver man också ta ansvar för att utforma och enas om spelregler. Problemet med svensk politik på nationell nivå är att partierna verkar ha svårt att skilja det principiella från den dagliga taktiken. Det gör att vi landar i beslut som är skadliga för Sverige, bara för att de på kort sikt ger möjlighet att komma åt en politisk motståndare.
Alla partier som har ambitionen att komma i regering och som har landets bästa för ögonen borde ha ett intresse av bred uppslutning kring regelverket. Det som är mest förvånande med dagens besked är att det är Socialdemokraterna som verkar mest ovilliga att skapa denna stabilitet. Kanske är det ett tecken på att de trots allt inte tror att de kommer att fortsätta styra Sverige efter valet 2018.
