Mitt nej till SD

Jag litar på mina moderata vänners uttalade vilja att inte förhandla med SD, men jag är helt övertygad om att SD:s stöd inte är gratis.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Gästkrönikan 17/11. Den gångna tiden har varit unik i svensk politik. I onsdags tog riksdagen ställning till förslaget om Ulf Kristersson som statsminister i en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Om någon frågat mig tidigare om jag någonsin skulle rösta nej till en borgerlig regering med allianskollegor, då hade jag skrattat bort det som en absurd otänkbar tanke. Om omröstningen i onsdags enbart hade handlat om Ulf Kristersson eller de föreslagna regeringspartierna, då hade det varit enkelt för mig att med självklarhet rösta ja. Men, det handlade inte om det.

Omröstningen handlade om något mycket större. En sådan regering skulle behöva ta stöd av ett parti som är en del i den högernationalistiska våg som dragit in över hela västvärlden; som är mot globalisering, europeiskt samarbete, frihandel och öppenhet. Ett parti som är emot i stort sett allt det som jag står för, brinner för och ägnar hela mitt politiska uppdrag åt. Ett parti som har som mål att bekämpa hela den liberala samhällsmodellen. Det kan jag inte ställa upp på och därför röstade jag i onsdags nej. Jag måste ändå säga att det kändes otroligt tungt att rösta emot mina alliansvänner.

ANNONS

Jag har utsatts för en storm av hat och hets de senaste veckorna. Jag har varit med om några mycket hårda drev tidigare men, måste ändå säga att jag inte upplevt något liknande. Det kommer säkert på kort sikt att ge en negativ effekt i förtroendesiffror både för mig och mitt parti. Men jag måste stå upp för det jag lovade gång på gång i valrörelsen, och jag vill tro att det är sådant som skapar förtroende på längre sikt. Jag vill verkligen ha en Alliansregering, men inte på SD:s nåder. Om Alliansen hade blivit större än de rödgröna; hade vi kunnat tillträda eftersom vi hade varit största block. Nu blev det inte så.

Alliansen skulle, med det parlamentariska läge vi har, vara beroende av SD:s ja-röster i varje enskild omröstning under fyra år. Jag litar på mina moderata vänners uttalade vilja att inte förhandla med SD, men jag är helt övertygad om att vi snabbt skulle få erfara att SD:s stöd inte är gratis. För dem som inte tror detta vill jag uppmana att lyssna till Jimmy Åkessons anförande i onsdags. Det innehöll nämligen just löften om detta. Sverige skulle stå under ett ständigt nyvalshot, och den stabilitet som behövs för att genomföra stora liberala reformer i brett samförstånd, skulle inte finnas. Jag vill utesluta både SD och V från en permanent utpressarroll. Det är så många problem som behöver lösas i Sverige. Det är så många viktiga reformer som måste genomföras. Att ge SD fritt inflytande skulle innebära att inget av detta skulle kunna genomföras. Sverige behöver, och jag vill ha, en stabil Alliansledd regering med en liberal reformagenda.

ANNONS

ANNONS