Dagens koldioxidutsläpp som orsakas av fossila bränslen, måste begränsas ännu hårdare. Detta anser nio svenska forskare, och lösningen presenteras på DN Debatt (13/7) genom att föreslå en hårdare miljölagstiftning. Återspeglas detta tillräckligt i valdebatten?
Att en hållbar framtid är viktig framstår inte som någon väsentlig del inför valet. Sett till vilka frågor väljarna, enligt Novus undersökning från maj, lägger störst fokus på. Miljö och klimat kvalar först in på en fjärde plats efter toppen som utgörs av vård och omsorg, följt av invandring och flyktingpolitik och på tredje plats skola och utbildning. Behöver politikerna styra in väljarna på klimatpolitiken under valrörelsen? Högst troligt ett omöjligt uppdrag. Men eftersom miljö- och klimatpolitik först syns i ett långsiktigt perspektiv, är det också mer krävande att lyckas förmedla varför det behövs en annan syn på lagstiftningen.
Parisavtalets 2°C-åtagande innebär en utmaning för alla undertecknande länder. Om Sverige med utsläpp på mer än 50 miljoner ton koldioxid per år beräknas ha kvar 300–600 miljoner ton koldioxid att släppa ut. Då krävs det också ett ökat fokus på dessa frågor om målet ska nås. Men hur ska en regering agera för att lyckas få upp denna utmaning på sådan nivå att väljarna vill vara delaktiga i det förändringsarbete som då också krävs? Lagstiftning känns ganska nära sanningen, kanske så nära som det går att komma, om delaktigheten i detta arbete ska öka.
Förändringsarbetet är redan påbörjat. Viljan att vara delaktig, är däremot strikt avgörande av partisympati. Exempelvis är miljö- och klimatfrågor nere på 0 procent bland väljare med SD-sympatier. M-väljare, 2 procent. Anledningarna är flera, men inte sällan anges överförmynderi som en av dem.
Att miljö- och klimatfrågor många gånger riskerar bli lägre prioriterade, hör även ihop med att dessa får privatekonomiska konsekvenser. Då krockar kortsiktigt och långsiktigt perspektiv, och hamnar i vad den personliga vinsten istället blir.
Att se fördelarna med minskade utsläpp är därför heller inget som lockar alla väljare. Gräset må beskrivas som grönare på andra sidan, men hur vet vi att förhoppningarna om detta verkligen infrias? En inställning att politiker varken är trovärdiga eller tillförlitliga frodas då. Åsikter byts ut efter behov, och detta har väljarna anpassat sig till.
Delaktigheten återspeglas även gällande fordonsskatten, bonus-malus som infördes 1 juli. De som anser sig kunna bekosta en dyr fordonsskatt, struntar i regeringens förmaningar. Inte ens de högre bonusar som följer vid inköp av dessa är då tillräckliga. Det krävs något mer. Att Sveriges fordonsflotta sedan ska vara fossilfri 2030, blir sekundärt. Först behöver även bilindustrin enas kring vilken väg den ska välja.
Dieselförbudet i tyska Stuttgart för äldre bilar utan senaste tekniken Euro 6, visar kanske på ett sätt att nå fram till Parisavtalet. Men tillräckligt är förbudet på långa vägar inte. Förändringsarbetet maler på alldeles för sakta. Forskarna har därför rätt – det som främst saknas är tydlighet. Med tydlighet – understött av lagstiftning – följer en vilja till beslutsfattande och politisk handlingskraft. Något som väljarna dessutom saknar, och därför ständigt efterfrågar.
